3 ledsamma händelser…
Jag har ju sagt att det hänt en del tråkiga saker på slutet som jag inte berättat för er. Att Johans morfar dog före jul vet ni ju om. Imorgon är det begravning för honom mitt på dagen. Jag har bara varit på begravning en gång tidigare då min gammelmormor dog. Då var jag ganska liten och jag minns det bara vagt. Jag hoppas för Gunnars skull att det blir en vacker stund. Men det tror jag att det blir.
Den andra jobbiga saken som hänt är att min morfar blivit mycket försämrad i sin blodcancer och ligger inlagd på sjukhus igen. Läkarna förstår inte hur värdena kunnat försämras så snabbt och man har nu börjat utreda ytterligare om det kan finnas andra orsaker. Det här känns jättetungt och ovissheten är enormt jobbig. Kommer han att bli bra, eller kommer det bara bli värre och värre? Tanken att kanske förlora min morfar är fruktansvärd. Han är ju fortfarande ganska ung! Vi hoppas på det bästa och att det snart kommer besked om hur det ligger till.
Det tredje tråkiga som hänt är att Molly idag flyttar tillbaka till sin gamla matte i stockholm. Molly visade sig ha en obotbar och mycket smärtsam inflammation i tandhalsarna. Något som vi inte kände till riktigt när hon kom till oss. Under sina veckor här i östersund slutade hon äta, ville inte gå ut alls, och fick stora svullna lymfkörtlar på halsen. Mamma tog kontakt med en veterinär och vi fick veta att detta aldrig kommer att bli helt bra, i absolut bästa fall kommer hon vara som hon är nu, men aldrig bättre. Vi visste inte alls vad vi skulle göra, men Mollys gamla matte ville gärna få tillbaka henne och skulle behålla henne och ta henne till fler vetrinärer. Det är supertråkigt och vi saknar henne såklart jättemycket. Men hon mådde inte bra och att köpa en hund som aldrig kommer bli helt frisk är ju heller inte roligt. Det blir ju dessutom ingen vidare start för Molly hos oss om hon inte mår bra, inte vill äta, inte gå ut osv, hon började även kissa inne.
Nu vet ni lite mer om hur den senaste veckan varit. Jag känner mig lite låg, och det är ju inte så konstigt. Jag hoppas bara att allt löser sig till det bästa, och framförallt är mina tankar hos morfar nästan hela tiden.
Jag försöker blogga på som vanligt. Vardagen rullar på även om energin inte är på topp. Kanske skriver jag mer om detta, kanske inte. Men om jag får en liten blogg svacka så vet ni ju varför. Tur att jag kan ”stoppa in” sedan tidigare färdigskrivna inlägg när inspirationen tryter….
/E












Livet är bra sorgligt och tråkigt ibland.. Jag hoppas verkligen på att din morfar blir bättre snart. All värme till er fina familj! kramis
Stödkramar till dig och din familj!
Jag beklagar all sorg, hoppas morgondagen blir fin.
Hej Erica,
Det var jättetråkigt att höra om din morfar, hoppas att han blir bättre snart.
Det var också ledsamt att höra om Molly, men det kanske blir till det bästa att Molly får komma till sina gamla hussar.
P&K Patrik
Jag beklagar verkligen. Jag hoppas innerligt att din morfar blir bättre. Jag förlorade min morfar för drygt 4 år sedan och det smärtar fortfarande något så enormt mycket. Det absolut jobbigaste då var att vi inte fick några som helst förvarningar utan han somnade in djupt på natten när han sov. Jag blev minst sagt chockad och kunde inte riktigt ta i det faktum att han hade gått bort. Jag har under en längre period förberett mig på att min älskade farmor ska lämna oss. Men min idol är nu 80 år gammal och har inga som helst planer på att ta vägen någonstanns. Livet är minst sagt skört och dessa väckarklockor får en verkligen att uppskatta livet ännu mer.
Jag tänker på er. Kram
Usch då… Tråkigt för er med så många ledsamma händelser… Håller tummarna för att din morfar blir bättre snart! Ta hand om varandra!
Jättetrisst början på det nya året.Kramar till dig och din familj.
Ja fy sjutton vad tråkigt. Ibland drabbas man av allt tråkigt på en och samma gång. På ett sätt är det bra att allt kommer i en klump, förutsatt att man är stark och orkar ta den, men hur som helst… Alla kramar jag har på lager till dig.
Skickar styrketankar till dig och familjen!
Min älskade pappa fick också blodcancer för ca 5 år sedan. Enligt doktorerna såg det väldigt mörkt ut och chanserna att han skulle överleva var minimala. Hela min värld rasade – men samtidigt tappade jag aldrig tron på att pappa skulle klara det.
I våras, fem år efter transplantationen, firade vi livet och hans ”friskförklaring”.
Mirakel kan ske!
Som sagt, många kramar till dig!
Kramar till er <3
Kram på dig! Erica
tack till er alla!