Arkiv för ‘graviditet’
Publicerad i Familjeliv, Listor, gamla tider, graviditet, tankar | 5 kommentarer
Taggar: barn, barnen, Erica, familj, Familjeliv, gamla tider, graviditet, Leon, Listor, Milo
Milos första tid i livet (väldigt långt)- starka bilder…
Skrivet av Ericas liv den 18/1/10 - 13:00
Milo är född kl 23:27 söndagen den 11 februari 2007 i graviditetsvecka 34. Det är ca 6 veckor förtidigt. Förlossningen gick superbra, helt utan komplikationer. Milo var knappt 45 cm lång när han föddes och vägde ca 2,2 kg. Denna vikt var dock inte hans egentliga vikt då läkarna såg att han hade samlat VÄLDIGT mycket vätska. Troligtvis ett par hundra gram minst (uppskattningsvis vägde han kanske egentligen 1,8 kg). Milo mådde inte bra när han föddes. Han pep som en liten kattunge och andningen var mycket ansträngd. Till en början insåg varken vi eller sjukvårdspersonalen hur pass allvarligt det var utan trodde att det var inom det normala för prematura barn.
Ca 45 minuter efter förlossningen fick vi reda på allvaret. Milo som hade tagits till prematuren (vilket gör rutinmässigt, för undersökningar sedan får föräldrarna komma dit) mådde väldigt dåligt. När vi kom dit undersöktes han och man fick direkt efter detta akut söva ner honom och lägga honom i respirator för han kunde inte andas för sin egen överlevnad. Detta var extremt jobbigt för oss och jag kan inte med ord beskriva denna mardröm. Vi fick gå ner till bb igen (detta var mitt i natten) och sedan på morgonen skulle vi få åka med Milo till Umeå för prematurvård.
Vi kom tillbaka till rummet. Ringde våra föräldrar, låg och försökte förstå det overkliga när det knackade på dörren.
Vi var tvugna att skynda oss ner till intensivvårdsavdelningen dit de fått flytta honom plötsligt. Milo var väldigt väldigt dålig och ingen visste hur länge han hade kvar. Vi fick en bunt näsdukar i handen och frågan om vi ville att någon skulle komma in och få se honom. De tog en massa kort på oss, och tröstade oss. Vi tog i princip farväl av vårt dödssjuka barn.
Innan flyget skulle gå till umeå för akut prematurvård ska hjärtat kollas. Alltså ringdes östersunds kardiolog in akut kl 05-06 på morgonen. Hon kom och gjorde ett snabbt ultraljud på Milos hjärta och konstaterade att han led av transposition. Ett medfött hjärtfel som inte upptäcks på rutin ultraljud. Han måste URAKUT till göteborg. Det är hans enda chans att överleva, det måste gå jättensnabbt och han måste opereras direkt var den information vi fick. Det är det som gäller förstod vi, om några timmar är det försent. Respiratorn pep konstant. Milos saturation (syresättning) låg stundvis under 50%.
Nästa smäll blev att vi inte skulle få ta med oss Leon. Men där gick min gräns. En nyförlöst mamma som varit vaken nästan 2 dygn i ett sträck, fött ett barn utan bedövning på bara ett par timmar, och som skulle lämna sin ”bebis”(Leon) hemma troligtvis ett par veckor minst (OM det skulle gå bra med Milo) utan sin mamma och pappa, där gick gränsen. Vi är en familj, vi reser tillsammans som en familj. Leon hade inte ens börjat på dagis, vem skulle passa honom? Jag skulle dessutom aldrig kunna lämna honom hemma, han skulle med, det fanns inga alternativ.
Vi fick som vi ville (i efterhand har vi fått veta att det var helt sinnes att de hade tänkt splittra familjen, det FÅR man nämligen inte i sådana situationer). Milo skulle transporteras omedelbart. Det var hans enda hopp. Vi fick inte åka med. Föräldrar ryms inte i akutflygplanet. Vi skulle åka hem och packa och sedan ta oss med reguljärflyg från östersund-arlanda och arlanda-göteborg.
Timmarna innan de hämtade Milo var bland det jobbigaste jag varit med om. Respiratorn pep konstans. han var så otroligt nära döden att jag tror inte att det går vara närmre. Vi grät och grät. Och ingen där hemma visste något. Vi fotade och försökte förstå det ofattbara. Med största sannorlikhet skulle vår lilla prins inte klara detta. Det förstod vi. Vi avböjde alternativet att få dit våra släktingar. Vi ville ha vår egen stund med vårt barn. Vår första och kanske vår sista stund tillsammans. Tillslut kom transportkuvösen som skulle ta med honom bort. De fraktade bort Milo och jag minns hur jag bad den unga sköterskan som skulle åka med att inte sluta klappa på milo. Snälla, finns där för honom. Håll hans hand och stryk honom på kinden. Att behöva ta farväl av sitt barn och överlämna det i någon annans vård är helt sjukt vidrigt. Hon lovade att göra det jag bad om och vi åkte hem.
Hemma bröt jag ihop fullständigt. Men först packade jag våra saker. Utan en aning hur länge vi skulle bli borta lade jag ner plagg efter plagg i två stora väskor. Sedan lade jag mig på sängen. Trots att jag hade fött barn bara timmar tidigare så blödde jag ingenting. Magen var helt borta och det var kroppsligt som att det aldrig hänt. Själsligt var jag helt förlorad. Jag låg på sängen i fosterställning med mobilen i handen och väntade på samtalet som skulle tala om att de landat i göteborg och hur det gått.
Timmarna gick och slutligen ringde det. -Tyvärr har vi inte lyft från östersund än för det är tekniskt fel på planet, vi väntar på ett annat flygplan.
Jag har aldrig gråtit som jag grät efter det. Jag har aldrig gett upp som jag gjorde då. Vår lilla lilla bebis kämpade för sitt liv i ett flygplan som inte kunde lyfta. Jag har aldrig hatat denna stad som jag gjorde då.
Timmarna gick och vi hörde ingenting. Vi sa hejdå till min mamma och tog med oss Leon och åkte mot flygplatsen. Vi flög till arlanda där vi skulle få svar på om Milo överlevt transporten till göteborg. Jag hade ett nytt meddelande i röstbrevlådan och där talade den unga sköterskan om att Milo landat i göteborg och levde men var inte isärskillt bra skick.
Vi bytte flygplan och flög från Arlanda till Göteborg. Där skulle vi få veta om han opererats, hur det gått och vart han var. Men vi hörde ingenting. Vi fick heller inte tag i någon. Vi åkte taxi en halvtimme tills vi var vid drottning silvias barnsjukhus där det var helt mörkt. Vi klev ur bilen och gick in i entren. Det var absolut helt tyst och knappt en lampa och inte en själ. Vi letade oss fram till hissen och tog en våning på måfå. Det visade sig att vi hamnat på hjärtavdelningen. Vi kom in och jag gick fram till receptionen. Jag förklarade med gråten i halsen att vi letade vår son Milo. Vi sitte inte om han levde, vart han var eller någonting, men att han borde vara här i huset.
Sköterskan gav mig en stor kram och undrade om ingen ringt. Klockan var nästan åtta på kvällen och vi hade inte hört någonting om Milo på nästan 8 timmar. Nej, ingen har ringt, svarade jag.
Men han är opererad och det har gått bra. Han ligger på intensivvårdsprematuren just nu. Hon kom sedan med en tillbringare juice och lät oss ”landa” i det hon just berättat.
Några minuter senare stod vi i hissen igen. Den här gången påväg för att möta vår son som LEVDE och låg på en avdelning inte alltför långt bort.
Att se Milo efter att han genomgått den första operationen var som att se ett annat barn. Han andades lugnt, han var rosig om kinderna och han såg inte döende ut. Han sov, helt fridfullt och det var den vackraste synen en mamma kan se. Vi grät och grät och grät. Men den här gången var det lyckotårar.
Den natten sov vi på Östra sjukhusets BB. Utan vår bebis men med Leon mellan oss i bb-sängen. I korridoren hörde vi hur nyfölösta kvinnor drog sina baljor med små skrikande bebisar. Det var en enorm tomhet, men samtidigt lättnad vi kände den natten. 85 mil hemifrån, men med en bebis som faktiskt levde. Vad mer kunde vi begära?
Dagen efter fick vi flytta till Ronald Mc Donalds hus för sjuka barn och deras familjer. Det är där den riktiga resan startade. Resan om kampen för Milos liv.
1,5 dag efter förlossningen, men hade lika gärna kunnat vara 2 timmar. Inga fysiska tecken alls på att jag fött barn. Jag blödde inte en droppe efter fölossninge. Inte en. Om det berodde på omständigheterna vet jag inte. Bara att jag endast timmar efter födseln packade, reste genom halva sverige och tvingades vara starkare både fysiskt och psykiskt än vad jag någonsin varit tidigare.
2 dagar efter förlossningen fick jag hålla i mitt barn för första gången. En obeskrivlig känsla. Kärlek!
Utdrag från dagboken dag 4:
Ikväll har Milo fått legat i sin pappas famn för allra första gången! Han har även blivit tvättad och fått bli riktigt ren och välkammad=)
Leon skrattar konstant när han ser sin lillebror. Vi förstår inte varför. ?? Men skrattar gör han. Och ahn såg så stolt ut när han fick vara med och lägga en nalle bredvis lillebror!
Men roligast av allt hittils tyckte ändå Leon var när vi hade föräldrasamtal med intensivvårdsläkaren och Leon låg på alla fyra och TUGGADE på läkarens träskor. Det gick inte att få honom att sluta. Han skrek när han inte fick sita under bordet och ha full koll på doktor Aimonds fötter.
Som tur är så tycker alla SÅ mycket om Leon och sköterskorna bär i väg honom titt som tätt. Han har även lärt sig att springa riktigt fort i alla korridorer och säger hej till alla han möter. helst i farten.
Plötsligt har han blivit så stor. Duktig, men också riktigt busig. Börjat äta välling två ggr på natten igen, och somnar bara om klockan sex på morgonen om han får ligga mellan mamma och pappa.
Men det är mysigt=)
Kudden på bilden är Leons älsklingskudde. Den släpar han runt på varje vaken minut. Kramar den krampaktigt i vagnen och ingen får röra hans kudde. Då skriker han bestämt och spänner blicken i en.
Imorgon ska vi åka in en sväng till stan mellan pumpningarna;) Köpa lite bebiskläder i strlk 44. Kanske även lite fler par strumpor.
Sen ska vi filma Milo med videokameran.
Men nu är det sent och vi ska sova.
Önskar att lille lillebror vore här med oss. Men från översta fönstret här i vårt hus, ser vi höghuset där han ligger. Det lyser i hans korridor. Längtar efter honom så det gör ont i hjärtat.
utdrag ur dagboken dag 5:
Imorse när jag kom till avdelningen GALLSKREK Milo. Oj vad förvånad jag blev. Han har nästan inte låtit någonting tidigare. Blev förståss orolig, men sedan berättade de att han nog var hungrig. Han har sexdubblat sin matdos på bara en dag.
Så fort han fått några mililiter i sonden blev han nöjd och lugn igen. Han tittar väldigt mycket, ligger och försöker fokusera med sina mörka ögon. Minns inte riktigt att Leon tittade så mycket i början, det var iallafall omöjligt att fånga på bild.
Vi har fått flytta idag, eller Milo har bytt avdelning. Nu ligger han inte längre på intensiven för prematurfödda utan på en vanlig hjärtmottagning för barn upp till 18 år. Det är även en mottagning som tar emot folk över dagen, vilket innebär att det är väldigt mkt stimmigare, ruschigare och stojjigare där.
Så det var med blandade känslor vi sa hejdå till den fantastiska personalen på avdelning 316.
Nu är han så pass stabil att han fått flytta, helt underbart! Men vi kommer att sakna lugnet och tryggheten som rådde på avdelningen för alla små bebisar.
Milo 6 dagar
utdrag ur dagboken dag 8:
Nu har vi varit här i en vecka. Imorse var bilirubinvärdet precis på gränsen för vad man hade bestämt var för högt så nu ligger Milo och solar. Han är gul och fin och ser ut som han varit på en riktig semesterresa! Ingen vit blek bebis där inte.
Han får även ”träna” varje dag. Då läggs han uppepå en sån jättestor röd gummi boll och sen håller dom i honom så han får ligga på både rygg och sidan och ”hoppa” och studsa lätt upp och ner i några minuter. Det är för att hans lungor skall tränas och bli starkare och att han ska kunna andas bra även under lätt påfrestning.
Det var tre läkare som gick rond imorse. De sa att man vill försöka få till operationen den här veckan, och det är fortfarande det preliminära datumet fredag som gäller. Men imorgon ska det tas masa prover för säkerhets skull ifall att det skulle bli tidigare.
Jag hoppas verkligen att det blir operation på fredag, så vi inte behöver vänta på den längre. Sen hoppas jag också att Milo ska piggna på sig när gulsoten är bortsolad. Nu har han sovit i princip i två hela dygn i sträck. Vi vill ju att han ska märka att han ligger hos mamma och pappa!
Och Leon längtar efter morbror(vi med=) så vi får verkligen försöka tajma in det så vi kan ses pålördag när du kommer till Göteborg björn!
Ska även kolla upp om det är okej att ta emot besök även om Milo är nedsövd på IVA, så du kan få titta på honom iallafall!
Det är konstigt vilken skum tidsuppfattning man har när man är här. Det känns som om varje enskild dag går jätte snabbt, men som om vi har varit här huuurlänge som helst.
I bästa fall har vi nu avverkat 1/3 utav tiden. Börjar få stor hemlängtan.
utdrag ur dagboken dag 9:
Idag har vi träffat kirurgen, Håkan. Det var ganska jobbigt faktiskt. Vi blev inte klokare för det och han sa ingenting som vi inte redan visste. Däremot poängterade han att Milos chanser att operationen ska lyckas minskar med 10% ungefär pga av att hans kranskärl också sitter fel. Normalt är chanserna ca 97% för att operationen ska lyckas. det var INTE kul att höra. Vi blev jätteoroliga och det känns som om det gång på gång är en massa olyckliga sammanträffanden som ska slå emot oss. Och tillråga på allt så var han tvungen att upplysa oss om att han aldrig tidigare stött på att kranskärlet suttit så konstigt, att han aldrig opererat det förr. Tack för den liksom. Hade gärna varit utan den vetskapen. suck.
Men vi tänker att det är ödet att vår lilla mirakelbebis ska fixa det här eftersom han klarat av allt hittils. Att han klarade transporten hit ner var ju för det första betydligt mer än vad jag tror att både vi och läkarna vågade hoppas på.
Nu är det snart bara två dygn kvar till operationsdagen. Det går inte riktigt förklara hur konstigt det känns att både vilja att tiden ska stå still så att man kan ta till vara på varje sekund, men samtidigt att det ska bli dags nån gång så att man kan få det gjort. oron är outhärdlig över hur det ska gå och det gör ont i hjärtat att se sitt lilla barn ligga där och man inte vet alls hur allt kommer att vara om tre dagar.
Känns som att man sätter upp små delmål varje dag, klara några timmar till så är man närmare mot att allt ska vara bra så att man får åka hem nån gång.
Sen är det även väldigt beroende på vilken personal som jobbar konstigt nog, om det är nån som är gullig och trevlig så blir allt mycket lättare, om dte är nån sur tant så blir man bara så irriterad och på dåligt humör. Finns dom som verkligen pratar över huvudet på oss och man måste dra ur dom saker som rör ens eget barn.
När man har noll kontroll över situationen och inte kan påverka nånting ett dugg, så vill man åtminstone få reda på hur undersökningar har gått och vad olika prover har visat utan att behöva känna sig tjatig. Man vill inte att dom ska slita i ens barn och tappa slangar och vara allmänt ovarsamma, för det är tillräckligt jobbigt att gå därifrån på kvällarna och lita på att nån annan ska ta hand om honom på ett bra sätt.
Hela sitiuationen känns så absurd. Hallå det är VÅRT barn och det är VI som ska byta blöja på honom. Tror milo hittils har träffat lika många nya okända personer på en vecka som Leon gjorde under sina första månaderna. Man kan bara hoppas på att han kan skilja oss från mängden.
Det är många som har förökt att ringa oss, vill bara säga att vi uppskattar det jättemycket. Tyvärr har vi varken ork eller tid att ringa tillbaka just nu. Men vi kommer att höra av oss, såsmåningom, men är otroligt glada för allt stöd vi får!
Ikväll ska vi söva ner Leon i vagnen(hoppas det lyckas) och vara hos Milo samtidigt.
Man får passa på med det när Leon ska sova.
Och björn, nu har vi kollat, och detgår jättebra att ta emot besök även när Milo ligger nedsövd på Iva, så då kan du titta på honom!
utdrag från dagboken dag 10:
Onsdag eftermiddag. Redan??
Som jag skrivit tidigare så känns tiden som nånting väldigt diffust och konstigt. Så snabbt går det, redan tio dagar, känns som igår som vi åkte in till förlossningen, ändå så mycket som vi har hunnit med.
Speciellt idag har vi hunnit med väldigt mycket. Vaknade tidigt imorse, väcktes av Leon som började tända-släcka-tända-släcka Göteborgs mest bländande taklampa, som hänger precis ovanför vår säng!
Vi drog täcket över huvudet och bad honom att somna om.
Konstigt nog så gjorde han inte det……;)
Kom till Milo som vanligt till morgon matningen, då kommer läkare Ulla och läkare med det blonda flummiga håret(vet inte vad han heter men han ser ganska rolig ut, exakt som en viking) och meddelade att vi tyvärr måste byta avdelning. Dom ser ut som två ledsna hundar när de talar om detta och ursäktar sig och beklagar sig för att dom ej har plats för oss längre…Ni får åka tillbaka till 316, neonatalavdelningen.
Jag var en milimeter från att börja gråta. Av GLÄDJE! mitt ansikte sken upp och jag sa att det gör vi mer än gärna! hahaha, dom blev så chockade, trodde säkert att jag skulle bli upprörd och arg för det här är den sjunde avdelningen som milo ligger på under sitt tio dagar långa liv. Och visst hade vi säkert blivit upprörda, om det varit till något nytt ställe, men avdelning 316, det känns som att komma hem. Där är så tyst och lugnt och personalen så himla underbar. Vi skulle inte kunna få det bättre dom här två dagarna fram till operationen än där.
Både jag och Johan har mått så dåligt sen vi kom till hjärtavdelningen, haft ont i magen när vi ska gå dit och mått dåligt när vi varit där. Det är som ett zoo där, eller ett gigantiskt dagis, fullt av sura kärringar och folk som sitter och äter i korridorerna, ljudnivån i salarna är lika hög som på Ikea och när jag försiktigt bad om en liten skärmvägg när vi skulle försöka amma + pumpa mitt i ruschen(vilket personalen brukar komma med automatiskt på alla andra avdelningar) så tittade dom på mig som om jag var dum i huvudet. Blev hänvisad till tv-rummet nu senast!
Japp, oblyg som man blivit kastade jag fram tutten och började pumpa i en skinnsoffa. Tror de som gick förbi blev betydligt mer skenerade än vad jag blev…..
Så ja, det var med stor glädje som vi flyttade tillbaka till 316 och jag har idag pumpat hela dan bakom 2 skärmar i en underbar amningsfåtölj!
Klockan ett var det dags att träffa kuratorn. Hon som inte gillar barn. Det är svårt att hålla sig för skratt när hon ska prata pedagogiskt med Leon och piper fram att han slemmar på hennes kalender! Till saken hör att Leon faktiskt betedde sig jättebra under hela samtalet och bara hade liiite spott på handen när han tog tag i hennes kalender. Hon är stajlad till tänderna och ung och ser ut som carola. Idag sa johan när vi gick därifrån att hon är bergis superkristen. Jag brukar inte ha svårt att prata om känslor, eller vara öppen, men att sitta och prata om allt som hänt med henne, när hon tittar med livrädda ögon så fort Leon närmar sig och man sitter i ett litet rum som hon tillfälligt lånat, som är fullt med gamla kuvöser och används som lager, jag vet inte, men det funkar inte riktigt.
När hon föreslog en ny träff nästa vecka så såg Johan mer än livrädd ut, och jag sa bara att, ja det blir nog bra.
Känns som det där är nåt vi får ta tag i när vi kommit hem.
Nu är det inte länge kvar, och vi är sjukt nervösa och oroliga. Men nu kommer vi iallafall få två bra dagar fram till operationen då vi kan slappna av och trivas lite bättre, och säkert Milo också. Och förhoppningsvis så känner han att vi är lugnare och då inbillar iallafall jag mig att han kommer få mer styrka att klara operationen!
utdrag från dagboken dag 11:
Vår lilla kämpe har
Klockan åtta imorse så lämnade vi över honom inne på operation och vi fick veta att det skulle ta till fyra-fem på eftermiddagen.
Vi valde igårkväll att inte berätta för någon att operationen blivit flyttad, då det kändes lugnast att veta att inte en massa andra förutom oss satt och var oroliga.
Klockan kvart över tre ringde kirurgen och sa att operationen hade lyckats väldigt bra och att Milos kranskärl tack och lov inte låg innuti hjärtvävnaden som dom först trott utan att det bara varit ingången till kärlet som suttit lite konstigt till. Dom hade till och med kunnat sy ihop hela bröstbenet vilket dom ofta måste vänta flera dagar med pga av mycket blod och svullnad.
Jag kommer aldrig att kunna beskriva den oerhörda tacksamhet och lättnad som vi känner, så jag tänker inte ens försöka. Men jag kan säga att jag aldrig i hela mitt liv gråtit så många glädjetårar.
Nu håller vi tummarna för att de här första kritiska dygnen i respirator ska gå bra så att dom kan pröva att väcka Milo ur narkosen om några dagar.
Vi är så oerhört stolta över att ha fått en sån stark kämpe som Milo, som har klarat allt detta trots alla motgångar och trots känslan av att läkarna i östersund aldrig trodde detta skulle gå vägen. Han är vår hjälte och jag är så glad över att få vara hans mamma!
Den här resan som vi har varit/är med om hittils har verkligen stärkt oss fruktansvärt mycket. Lärt oss hur skört livet är och att man aldrig någonsin ska ta nånting förgivet. Ta dagen som den kommer och lev i nuet har blivit vårt mantra, och det som fått oss att orka är tanken på att Milo valde att komma till just oss för att han visste att vi skulle klara av det tillsammans.Orden räcker inte till för att beskriva hur mycket jag älskar min familj eller hur mycket jag njuter av varje litet ögonblick tillsammans med dem.
Nu hoppas vi att de här återstående veckorna av återhämting efter operationen, samt att tiden på neonatalen i östersund ska gå jättesnabbt så vi snart kan få komma hem med båda våra prinsar! Samtidigt som det just nu inte spelar nån som helst roll hur länge det kommer ta, för bara vetskapen att operationen är över och att han fixade det gör att vi kan stå ut med vadsomhelst!
utdrag från dagboken dag 12:
Det är väldigt vanligt att det är så i något eller några dygn efter operationen så det är ju egentligen inget oroväckande, men just nu så får milo 80% syrgas i sin respirator. Dom har även tillsatt en NO-gas som ska göra så att blodkärlen i lungorna vidgas, blodtrycket i lungorna minskar och syremättnaden ökar. Den gasen ska han få i några dygn(ca 3) och sen när man stänger av den så hoppas man att kroppen lyckats ”repa” sig och att den klarar av att syresätta sig själv. Man hoppas även att Milo spontant ska börja dra egna andetag så att respiratorn inte ska behöva göra hela jobbet.
Det är väldigt mycket teorierer hit och dit om vad som beror på vad. Och det spelar mycket in vilken läkare man pratar med. Ingen kan säga nånting hundraprocentigt utan det mesta är gissningar och allt verkar variera väldigt mycket från fall till fall. Det enda vi egentligen förstått är att det mesta handlar om tiden, om några dagar går det att säga mer säkert osv. Ganska frustrerande då man ju vill veta helt säkert att det dom operarat hittils ska vara det enda som kommer behöva göras och att det inte är något annat fel. En bekräftelse på att allt blir bra skulle kännas skönt, sen kan man ju stanna i princip hurlänge som helst, bara man vet att det helt säkert kommer ordna sig.
Just nu är Johan hos milo iallafall och Leon ligger och sover. Man längtar efter att varje dag ska ta slut så man kan gå dit dagen efter och att det kanske har hänt nåt possitivt i utvecklingen då!
Just nu är iallafall allting stabilt och det känns jätteskönt. Men det är helt sanslöst hur allt kan svänga upp och ner och fram och tillbaka och ändras på en sekund. Aldrig kan man slappna av.
Jag har förvandlats från en hyffsat lugn mamma till världens mest noijjiga och oroliga hönsmamma. Lär väl sluta med att mina barn aldrig kommer få klättra i träd, eller klappa giraffen på zoo(mamma du vet vad jag syftar på=)
Hemska tanke, men det är på god väg.
utdrag från dagboken dag 13:
Han är så liten så liten, väger nästan ingenting och har pyttelitet huvud. Han ser mycket större ut på bilderna.
Man vågar nästan inte ta i honom för han ser så skör ut.
Men han återhämtar sig sakta men säkert. Nu har han bara 60% syreblandning i respiratorn, igår låg det på 80, normalt i inandningsluften ska det vara 21%.
Läkaren idag sa att det går långsamt framåt. Det kan få ta hur länge som helst, bara det går framåt och inte bakåt!
Idag var Björn här och hälsade på. Det var riktigt roligt att få träffa honom=) Och att få visa upp vårt lilla underverk!
Tydligen hade Milo öppnat ögonen och kisat lite imorse, han är inte längre nedsövd utan bara ”drogad”. Synd att både vi och Björn missade det. En helt annan sak när han tittar ju.
Idag har vi illafall en bättre dag. igårkväll pratade vi med en sköterska i telefon som skrämde upp oss rejält. Hon frågade om dom hade gått igenom Milos kropp och letat efter andra typer av missbildningar. Varför då? undrade jag. Jo för 90% av alla hjärt sjuka barn har andra skador också.
Vi blev ju naturligtvis skiträdda och tänkte att tänk om det är nåt fel på lungorna också eftersom syresättningen är så dålig. För hon sa nämligen att lungorna är dte vanligaste som det också kan bli fel på.
Träffade kirurg Håkan(han som vi trodde hade operart Milo) i korridoren idag och han stannade och hörde hur det var, efter ett tag kom vi in på att diskutera just lungorna och jag frågade när man skulle undersöka kroppen nogrannare på Milo. Han blev riktigt upprörd när han hörde vad sköterskan hade sagt för det låg ingen som helst sanning i det. 90% stämde INTE och hjärtsjuka barn hade inte alls en större benägenhet att få fler ”fel”.
Vad himla arg man blir när man inser att det verkligen beror på vem man pratar med vilken information man får. Man vill ju tro på de som jobbar med det här dagligen, men tydligen verkar man kunna få diverse olika svar beroende på vem man frågar.
Iallafall så var det inte Håkan som opererade Milo, han hade begravt sin pappa den dagen. Om Milo hade operarats på fredagen istället hade det däremot varit han. Han berättade även att det var tur att Milos kranskärl inte gick så konstigt som de trodde, för det fanns inget dokumenterat fall alls från tidigare som hade varit så. Och då är det så att håkan är en av de främsta hjärtkirurgerna i hela världen och brukar operera via video/radiolänk till Usa.
Man vill ju gärna att det fel ens barn har ska ha funnits nån gång tidigare så att de har lite erfarenhet på det. Så vi är jätteglada att dom hade sett fel på röntgen innan angående kranskärlet.
De har även idag satt in ett rör från den högra lungan och ut genom kroppen för att dränera bort luft som samlats ute i kroppen, men det är bara tillfälligt och kommer att tas bort om några dagar.
Idag fick Milo också ligga under ett uppblåst värmetäcke som blåser varmluft på honom från nånting som ser ut som en dammsugare.
Det är verkligen extremt mycket slangar som är kopplade, minsta lilla rörelse, hjärtslag, blodtryck osv är totalt övervakat och det känns supertryggt, men oj vad vi längtar tills den dagen då han inte behöver ha en enda slang!
utdrag ur dagboken dag 14:
Hans fulla namn är
Carl Milo Gabriel Malmqvist
milo är ett Italienskt namn, en kortform av namnet Milos som betyder soldat.
Carl är ett släktnamn på min sida (Leon heter även nils som är ett släktnamn framförallt på Johans sida)
Och Gabriel tycker vi bara är ett himla fint namn.
Idag blir Milo 2 veckor! Grattis på dig sötnos!
Imorse hade han försökt att titta berättade sköterskan men hans ögonlock var för svullna….=( men det går ner om några dagar.
Han är stabilare nu. Har gått ner till 55% i syrgas. När det är nere på 50(förhoppningsvis imorgon) så kan dom börja sänka på no-gasen. Förhoppningsvis blir han av med respiratorn nångång i slutet av veckan och då kan vi även flytta från barn iva. Läkaren trodde att återhämtingen nere på hjärtavdelningen skulle gå ”normalsnabbt” trots att det tar längre tid nu i början pga av att han är prematur.
Läkaren tyckte också att jag såg förvånansvärt pigg ut. hm?? känner mig inte så pigg. Ont i halsen och lite feber. Som tur är så är inte milo så infektionskänslig genom att han inte andas in samma luft som vi utan får all sin luft från respiratorn…Och om man ska se nåt possitivt i det hela så är jag ju hellre sjuk den här veckan när han är nedsövd/neddrogad än nästa veckan när vi förhoppningsvis får eget rum och ska sköta honom dygnet runt, amma osv…
Önskar att man kunde få nån form av långsiktig tidsplan för när vi kommer komma hem igen. Allt får ta hur lång tid det vill, bara det blir bra. Men att veta på ett ungefär skulle göra att man kunde slappna av mycket mer i situationen.
Vi räknar med i allafall 2-3 veckor till här nere, och sen ett par veckor på prematuren hemma. Men sen går ju allt upp och ner så det kan nog bli exakt hursomhelst.
Ikväll till middag ska vi äta köttbullar, potatismos, sås och lingonsylt. Allas vår favoriträtt faktiskt! Aptiten börjar återvända sakta men säkert i takt med att den värsta oron lagt sig.
Kanske vi kan vända den negativa trenden att minska i vikt till att öka istället? Det tar på krafterna att pumpa bröstmjölk var fjärde timma också kan tilläggas.
Nu har jag uppskattningsvis mellan 10-12 LITER bröstmjölk i frysen och sköterskorna skrattar åt mig varje gång jag kommer med dagens flaskor. Men vad ska jag göra då? Vill ju inte sluta pumpa, för snart kommer han ju äta större mängder igen. Så fort vi kommer till hjärtavdelningen ska jag börja sälja den färska mjölken och använda upp lite av allt i frysen. Kommer aldrig kunna frakta med allt till östersund annars.
Ja, det var väl lite om hur situationen ser ut just nu.
/Erica Johan Leon och Milo
utdrag ur dagboken dag 15:
Idag sa läkaren att det ser strålande ut! Och med tanke på att vi tyckt att det sett strålande ut de två senaste dagarna också, men läkarna då mest har hummat att det går sakta men säkert frammåt. Så måste det ju innebära att det verkligen är kanon bra utveckling just nu!
Syrgasen ligger nu på endast 30% och no-gasen är nästan helt borttagen. Dom drog även ett utav dränen idag. Tog bort all plåstertejp och tvättade såret och hela magen på Milo. Har tagit en bild då man ser alla nuvarande slangar, och sen en bild när dom har ”städat” dvs, renbäddat ordnat upp i råttboet av slangar och klätt på honom lite kläder. Rätt stor skillnad om jag får säga det själv.
Idag sa vi till Kuratorn att vi nog klarar oss rätt bra utan fler träffar. Sen gick vi ner och firade genom att äta supergoda baguetter i kafeterian. Är så härligt att inte känna sig som ett vrak längre. Mina nerver har flyttat in i kroppen igen. Hade dom länge utanpå kläderna till och med. Behövdes inte mycket för att vi skulle bryta samman.
Nu hoppas vi att vi får slippa respiratorn inom nån dag och komma ner på avdelningen. Sen hoppas vi att vi inte behöver ligga allt för länge på eget rum här i göteborg, utan att vi kan få komma till östersund och sköta milo på heltid där istället.
utdrag ur dagboken dag 16:
Undrar hur mycket Milo växt? Dom har ju inte mätt honom sen förlossningen och vikten är så svår att uppskatta pga av alla slangar + vätska han samlat på sig.
Spännande att se sen om han blivit något större.
Klädde iallafall på honom en ny body idag, strlk 40. Miniliten men den var för stor. Men nu när han har fått slippa droppet och bara får bröstmjölk så kommer han säkert lägga på sig!
Idag fick vi byta avdelning. Dom hade inte plats för oss längre, så vi fick komma till den andra avdelningen på sjukhuset förutom iva som kan ta emot barn med respirator, nämligen vårt älskade 316!
Men det blir nog bara tills imorgon, då det blir tillbaks till hjärtavdelningen igen. Ett himla flyttande. Tur att han är så liten att han inte förstår.
Dom tog bort allt morfin idag, men fick sätta in det igen eftersom han har ett drän kvar och alvedon räckte inte som smärtstillande. Det dränet drar dom ikväll, efter att ha röntgat lungan som varit ihoptryckt. Sen tar dom bort respiratorn ikväll eller senast imorgon bitti.
Får se hur länge vi behöver vara på hjärtavdelningen, vi hoppas att det inte blir altför länge.Milo är iallafall jätteduktig på att äta och snart så ska dom ta bort pacemakern också!
Är så otroligt skönt att se slang efter slang lämna hans lilla kropp. kommer bli mycket enklare att hålla i honom då också. Jag fick ha honom i famnen en kort stund idag, det var första gången efter operationen. Han somnade på en gång. Sköterskorna tror att han kommer kunna få ta sitt första bad om ca 10 dagar. Då bör såret ha läkt så pass mycket. Längtar tills dess!
utdrag ur dagboken dag 17:
Nu har han bara ytterst lite syrgas som andningshjälp. Imorgon kommer han antagligen att flyttas till avd 323. Som det lät på läkaren idag så är det några dagar kvar som återstår av vår vistelse här i Göteborg. Hoppas hon har rätt!
Av erfarenhet törs man dock ej ta ut något i förskott. Men det känns verkligen som att man kan börja andas ut lite mer.
Milo är mer och mer vaken nu. Han ligger och tittar och rör på sig och skriker till och med som vanliga bebisar!
Idag skrek och skrek och skrek han. Vad sköterskorna än gjorde så blev han inte tyst. När läkaren kom in så blev han riktigt upprörd över att sköterskorna hade tänkt ge honom mer morfin och sa åt dom att han antagligen var hungrig och otrygg och att han behövde sin mamma. Två sekunder eftar att jag fått honom i famnen blev han knäppt tyst och tvärsomnade.
Det känns så fruktansvärt frustrerande att veta att ens barn ligger och gråter helt otröstligt och att jag inte är där. Att någon annan ska bestämma när och hur jag får hålla honom och att jag inte ens kan lyfta upp honom själv utan hjälp av minst två till personer. Det gör ont i hela kroppen varje gång jag måste lägga tillbaka honom och höra hur upprört han börjar skrika över att nån lyfter bort honom från famnen. Samtidigt som det känns bra att veta att han faktiskt förstår att vi är hans föräldrar och att han känner igen oss trots att vi inte fått ta hand om honom på riktigt.
Det krävs mycket övertalning från förnuftets sida för att få mina instinkter att inte ta över och helt enkelt hiva skötersorna genom fönstret, slita ut alla slangar och ta med mitt gråtande barn hem. Ju friskare och piggare han blir, desto svårare är det att motivera för sig själv att nån annan tar bättre hand om ens eget barn. Dom gör ett superbra jobb, och han har ju faktiskt varit helt beroende av alla dessa fantastiska människor för att överleva, men att bära ett barn, föda ett barn och sen inte få vara med sitt barn, det är fruktansvärd tortyr. Det enda som påminner en om att man blivit mamma när man lämnar sjukhuset är den elektriska babyn, Mjölkpumpen.
Ändåkänner jag mig lyckligt lottad. Vi kommer faktiskt få ta hem vårat barn. Inte idag och inte imorgon, men en dag-ganska snart.
Vi har träffat så otroligt många stackars föräldrar här som går igenom mycket värre saker än vad vi har gjort. Så man kan inte annat än att vara tacksam. Det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit vi som hade ett döende barn uppe på iva som vi vakat hos i 4 månader.
Milo är faktiskt frisk nu. Han är färdig opererad. Allting kommer bli helt bra.
Ändå är man egoistisk nog att känna att man vill ha hem honom NU, idag, denna sekund.
Men det kanske är det som kallas modersinstinkt?
utdrag ur dagboken dag 18:
Tillbaka på hjärtavdelningen-ett STORT steg i rätt riktning.
Milo är nu nästan helt utan syrgas. Han har bara pytte pytte lite kvar. Läkaren tycker att han skulle klara sig utan, men så fort dom tar bort den helt så går syremättnaden ner. Det beror antagligen på lite omogna lungor till följd av att han föddes för tidigt…
Men inom en dag eller två borde han klara sig utan.
Pacemakern hjälper inte till någonting längre, han håller sin puls på ca 130 ändå. Men dom låter den sitta en två dagar till iallafall för säkerhetsskull.
Imorgon ska lungorna röntgas om efter att man drog dränet, mest som en rutingrej.
utdrag ur dagboken dag 19:
Om mindre än 72 timmar lyfter vi mot östersund!
Om det hade varit vardag imorgon skulle vi fått åka hem imorgon istället.
Men Östersund gör inga transporter på helgerna(surt)…
Egentligen skulle jag ha flyttat in med Milo på eget rum i dag. Fast inte helt eget utan jag skulle delat det med ett annat barn+ förälder, en timma innan jag skulle gå dit ringde dom IGEN och ändrade sig. Nu ska han ligga kvar i samma rum, det rummet har bevakning dygnet runt och man kan komma och gå som man vill.
Just nu känns det ganska ok eftersom Leon har tok magsjuka och har spytt hela natten och morgonen. Johan har tvättat hans sängkläder och renbäddat tre gånger!
Nu dricker leon lite lite vatten bara, ca 30 ml i kvarten, snart ska han börja få lite välling…han tänka tanken att ge honom avslagen cola, men sen kom vi på att han nog är lite liten för det??!=)
Iallafall eftersom han har magsjuka så får han ju absolut inte vara på avdelningen så om vi hade fått eget rum(som jag då inte får lämna på dessa tre dygn) så hade jag ju inte kunnat träffa varken johan eller leon förräns på måndag.
Så just nu så känns det rätt ok. Vi får ta tag i amningen på allvar på måndag iöstersund istället. Igår ammade han iallafall jätteduktigt och dom kunde dra ner på sondningen…
Vår lilla bebis är så otroligt stark så det är inte klokt! Sen är han så himla rörlig, sprattlar och vänder sig på sidan själv. Sköterskorna blev alldeles förvånad hur nån så liten kan vara så stark i kroppen. Kommer aldrig kunna släppa honom på skötbordet…
sen är han så otroligt nöjd och snäll. Skriker nästan aldrig, är jättelätt att få nöjd, suger på nappen och ligger och tittar, ibland flera timmar i sträck. Vänder huvudet mot rösten som pratar med honom. Snart är han tre veckor. Imorse vägde han exakt på grammet lika mycket som när han föddes. Men utvecklingsmässigt har det trots allt han varit med om hänt jättemycket. han tittar med sina stora ögon och rör på armarna. Nästan så man tror han ska krypa iväg=)
Han ler reflexleenden när han ligger i famnen och gnyr som vilken bebis som helst.
Idag ska vi få köra runt honom i vagnen på avdelningen!
Han har bara en enda slang nu. Syremättnaden på foten. Ja och sonden förstås. Och en kanyl i huvudet, men den syns nästan inte…Han behöver inte längre vara kopplad till en skärm hela tiden och vi kan numera lyfta upp honom själv!
Känns så underbart att veta att vi snart är hemma med honom. Att vi kommer kunna ha alla våra privata kläder på honom utan att vara rädd att dom ska försvinna, att kunna amma hemma i soffan i lugn och ro, att kunna bada med honom i badkaret.
Vårt älskade lilla barn blir bara starkare och starkare för varje dag, snart kommer han och leon kunna leka med varandra och busa och hitta på en masa bus!
utdrag ur dagboken dag 20:
Jaha, så var den glädjen kortvarig. Vi kommer antagligen inte hem på måndag. Efter att de drar pacemakertrådarna som sitter fast i hjärtsäcken så kan det uppstå en komplikation, att det samlar på sig vätska. Det hade det gjort i den vänstra hjärtsäcken. De ska göra ett nytt ultraljud imorgon och se om kroppen absorberat vätskan eller om man måste sätta in ett drän i hjärtat. Det som är bra är att den här typen av komplikation inte påverkar hjärtat och är helt ofarlig, men den kan försena återhämtningen.
Milo behöver också fortfarande lite lite syrgas för att ha fullt på syremättnaden. Han kan klara sig utan syrgasen, men då kommer blodkärlen i lungorna att dra ihop sig något och försena lungmognaden. Så det är bra om han får syre så mkt som möjligt. Men han behöver det inte när han tex ammar, eller när vi drar honom i vagnen osv.
Leon är friskare nu, tack och lov, och vi har inte blivit smittade. Nu hoppas vi att ultraljudet imorgon ska visa att vätskan blivit mindre så att vi iallafall får komma hem snart.
utdrag ur dagboken dag 22:
Idag har vi med oss Milo ”hem” (till Ronaldhuset)…vi skulle egentligen fått åka till östersund imorgon, men mängden vätska var oförändrad från igår till idag så därför vill dom ha oss kvar för att kolla det i några dagar till.
Men undertiden så får vi ha honom boendes med oss. Dvs inget sjukhus, ingen övervakning , inga sköterskor=)’
bara jag johan leon och milo.
han får amma fritt, ingen vägning före eller efter, ingen sondmatning osv.
så ikväll ska vi sitta i soffan och snusa bebis hela kvällen!!!!*mys*
kan till och med ha honom i vår säng inatt!
känns så underbart!
utdrag ur dagboken dag 23:
Idag är vi glada!!!!
För snart är vi hemma igen!!!!
Milo är ett exemplariskt barn! tyvärr kan vi inte ta åt oss äran….ÄN. (Eller är det för att det är våra gener? hihi)
det får nån av alla sjuksyrror göra. Eller varför inte allihopa?
Dessa 24 timmar har han betett sig som en ängel.
Ätit regelbundet efter ca 3,5 timmar. Bara vaknat och gnytt lite, sen ätit, sen somnat. Sen när vi väckt honom för att få honom att äta lite mer(de har stenkoll på vikten i och med att han går påvätskedrivande medicin)så har han bara legat och tittat på oss med stora ögon, inte velat äta mer, men inte skrikit heller. Han är bara så nöjd hela tiden! Myser i famnen och ligger och kikar på oss. Följer rösten med blicken.
Inatt när han hade ätit och jag la honom i vagnen så började han att gny lite försiktigt. Inte skrika eller gnälla mer snyfta, jag behövde bara lyfta upp honom och lägga honom i famnen så tvär somnade han! Sen sov han tätt tätt intill mig hela natten och vaknade bara när han ville äta och sen somnade han om igen. Nu doftar min kudde Milo, dvs helt underbart!
Vi har ju skaffat en bärsjal den är det bästa jag varit med om. Han sover på min mage på dagarna (tidigare på sjukhuset och nu här på hotellet)och är så nöjd så. Superpraktisk nu när vi ska till sjukhuset, bara att dra på sig jackan över, man slipper böka med ytterkläder, han är varm och go, och vaknar inte när vi går eller kommer in. Sjukhuspersonalen är eld och lågor och tycker det är jättebra med sjalen eftersom ”kängurumetoden” tydligen ska vara hur bra som helst. Bättre än tex kuvös för prematurfödda, men även bra för större bebisar. Han får inte ont i magen eftersom han ”ligger” upprätt och det är mycket mysigare än i en vagn, man har ju även båda händerna fria=)
Fast vagnen är ju bra den med, men jag kan tänka mig att en sjal kan komplettera vagnen mkt bra.
Förhoppningsvis får vi komma hem imorgon eller på Torsdag. Kämpar för att östersunds landsting ska låta Johan och Leon flyga hem och slippa åka dagtåg/nattåg. Leon är för tillfället med fyra hörntänder på väg att spricka upp, mer vild än tam, och att vara ensam med honom på ett tåg i 10 timmar vill ingen just nu. Jag kommer förhoppningsvis kunna åka med Milo i hans plan, närmast en nödvändighet nu när han ammar.
Försökte motivera det så gott jag kunde för kurator barbro på barn i ösd. Får se hur mycket hon har att säga till om;)
Iallafall så känns det lite nervöst att komma hem då vi inte alls vet vad som väntar. Vilken inställning alla läkare hemma har till eftervården, tid på sjukhus osv. Om det är frågan om dagar eller veckor, om jag kommer få sova med Milo eller om han blir inlagd själv igen(skulle kännas mkt jobbigt att lämna ifrån sig honom nu när vi haft honom själva i flera dagar). Har försökt att få ett ungefärligt svar av läkarna här, men de skriver bara en rekomendation till läkarna i ösd sen är det de som tar besluten. Så det mesta återstår att se, kanske låter som en baggis, men är ganska stressande.
I torsdags bar det av hem. Äntligen!
Dock känns det som ett under att vi kom hem över huvudtaget. Känns som vi tvivlat mer än en gång på om det verkligen var menat att vi skulle få komma till östersund med Milo.
Inte förräns samma dag fick vi veta om, och exakt när vi skulle få åka tillbaka. Kuratorn skulle boka ett flyg samma morgon och sen ringa till oss om tiden.
Ganska exakt 3 timmar innan vi skulle fara fick vi veta att planet skulle lyfta klockan kvart i ett.
Då blev det snabba ryck. packa-städa-fixa…..
Telefonen ringer. Det är taxi bolaget som frågar vart dom ska hämta oss(kuratorn hade nyss sagt att hon bett bokat taxin till huvudentreen utanför sjukhuset)och om de kunde ta två bilkuddar istället för barnstolar. Nej det kan ni inte för det är en bebis och en ettåring! På ned resan hade östersund missat att tala om att vi behövde en bilbarnstol. Varför ska ingenting funka?
Jag gick till sjukhuset för utskrivningssamtal med Läkare E och Johan fixade det sista. En timma tills taxin skulle hämta.
Problemet var bara att läkare E dröjde. Skulle under denna timma även lämna igen bröstpumpen på bb och paketera alla mina litrar bröstmjölk i tidningspapper.
Satt i en soffa på avd 323 och väntade, och väntade,och väntade.
Tillslut dök hon upp. Samtalet gick bra och jag fick svar på alla våra frågor som vi hade skrivit på en fusklapp. Ett läkarintyg, och ett informationsblad om hjärtsjuka barn senare, sprang jag genom kulverten till bb med pumpen.
En kvart innan taxin skulle komma panik lindade jag in all mjölk i papper och la den i tre stora papperskassar. Sen kom en sköterska och upplyste mig om att man bara får ha en deciliter vätska med på flyget.
VA???!!!!Det är inte sant…….
5 minuter till taxi. Johan och Leon dyker upp. Vi bestämmer oss för att smuggla mjölken i resväskan och börjar omfödela all packning inne i personalköket på hjärtavdelningen…personalen skrattar och säger att vi kan be flygplatsen ringa dom om det blir några problem. Detta är ju trots allt en sjuktransport.
Springer till taxin. Inser att han inte monterat bilbarnstolarna. Han är i allafall där i tid. Johan monterar stolarna och jag bäddar in milo i massa filtar. Båda barnen skriker.
Det tar 30 minuter med taxi till flygplatsen. Skyndar till incheckningen. Bestämmer oss för att vara ärliga angående bröstmjölken(allt rymdes inte i resväskan utan en tredjedel låg fortfarande i en papperskasse) kvinnan i disken hämtar en stor kartong som vi kan packa det i. När vi har en väska kvar att ställa upp på bandet släpper hon bomben.
Du skojar väl?
-nej, ni skulle varit vid gaten 20 minuter innan avgång. Nu är det bara ca 17 minuter till avgång.
Lägg av! utbrister jag. Vi har ju stått här hos dig jättelänge….vi fårväl springa dit nu då….
-nej, jag checkar inte in er för det är för sent. Ni får gå till luftfartsverkets informationsdisk och prata med dom.¨
Skyndar dit och får prata med landvetters otrevligaste kvinna.
Förklarar att detta är en sjuktransport och att Milo (som ligger och sover i sjalen) är hjärtsjuk och kommer från ett sjukhus och är på väg till nästa. Vi MÅSTE åka med det här planet.
Det är tvärstopp. Hon vägrar låta oss åka och säger att det inte finns nånting dom kan göra.
Jag ringer kuratorn. Berättar vad som hänt (det är ju faktiskt hennes fel då det är hon som beställt taxi till den tid han kom, och kollat upp allting)
Hon får prata med kvinnan. Sen får jag tillbaka luren med kuratorn, som bara säger att herregud vilken arrogant och otrevlig människa. Hon får minnsan hjälpa er med det här.
Eh, nej, sa jag. Det får faktiskt DU göra. Du är tvungen att boka om oss.
Eh jo, det är jag ju, säger kuratorn då. Alltså så ni står bara där nu? med två barn? säger hon frågande.
JA vi STÅR HÄR, har jag lust att skrika åt henne i luren. Vad ska vi annars göra? Är inte på bra humör just då.
Vi avslutar samtalet och den otrevliga kvinnan säger att vi får gå till en annan disk och be dom boka om oss.
Milo vaknar och gallskriker och här vrålhungrig, Leon skriker och är dödstrött. Vi har massvis av packning och kanske 10-15 liter bröstmjölk som håller på att tina upp i resväskan. I östersund sitter en kurator och kanske bokar om oss.
Kvinnan i nästa disk är lite trevligare och gör sitt bästa. Tyvärr är alla avgångar undre hela dagen fulla. Jag känner att jag snart kokar över av ilska och desperation.
Förklarar återigen att detta är en SJUKTRANSPORT. Egentligen skulle Milo åkt akut plan hem, men det är SPORTLOV(hör ni hur dumt det låter??) i östersund så det fanns ingen som kunde följa med i planet. Han är ju sjuk och måste hem. Idag.
Hon lyckas tillslut pressa in oss på nästa avgång. Om 2,5 timmar. Det blir även 2,5 timmars väntan på arlanda och vi kommer landa i östersund klockan tjugo i åtta.
Frågar vad jag ska göra med all mjölken…den kommer ju tina.
Blir hänvisad till en tredje lucka. Där kan dom inget göra, men tillslut så kommer det förbi en kvinna som hör vad vi pratar om och hon lyckas ”fixa in oss” i en frys på ett fik i avgångshallen.
Skyndar dit och packar om all mjölk i en ännu större kartong.
Leon är nu närmast hysterisk och vägrar sova. Milo är också hysterisk och vägrar äta. Jag är nog mest hysterisk och mjölken vägrar rinna till. Johan är nog mest förbannad på kuratorn.
Telefonen går varm under den kommande timman. De ringer från östersunds sjukresor säkert tre gånger och frågar saker så dom ska kunna boka taxi osv. Tillslut ringer kuratorn när hon fått höra att landvetter bokat om oss(nåt hon uppenbarligen inte klarade)så utbrister hon då att jag låter så organiserad och sansad, att hon tänkte att vi borde ha brutit ihop vid det här laget.
Om jag var förbannad innan så är det ingenting mot hur jag känner inombords efter den kommentaren. Hon avslutar samtalet med att säga att hon beklagar att det blivit så här.
Sedan ringer kvinnan som bokat om oss och pratar medJohan, berättar att hon visst missat att boka oss från sthlm till östersund. Men att hon fixat dte nu. Samma biljett ska gälla hela vägen. Bra, vi pustar ut. skojar om hur typiskt det vore om hon inte hade kommit på det utan vi hade stått där….
Johan mutar Leon med kakor och trekantsmackor från pressbyrån för att han ska lugan ner sig, och jag skiter i allt och drar upp den brutalt stora handpumpen och börjar pumpa där på bänken. Skiter blankt i alla stirrande städare och gubbar som går förbi. Matar Milo med en mililiter åt gången med en medicin spruta i munnen. Tillslut blir han mätt och somnar.
Nu hade vi kunnat vara nästan hemma.
När vi är på väg till gaten ringer min telefon. En irriterad superstressad man i andra änden frågan var tusan vi håller hus? Han talar om att vi borde ha varit vid gaten för tio minuter sedan och att de inte väntar längre utan ska börja packa av vårt bagage nu. Vilken gate då? frågar jag. 42 svarar han. lugn vi kommer nu…vi springer så snabbt vi kan. Men inser efter nån minut till vår förtvivlan att gate nummer 42 inte finns. Försöker ringa tillbaka till det nummer han ringde ifrån. Johan kollar boardingn korten för tionde gången och vi är inte försenade. Om en halvtimma ska vi vara där enligt våra biljetter. Mannen ringer igen och vi talar om det för honom. Han frågar då vilken flygplats vi är på. Landvetter!
Då trillar poletten ner. Han ringer från Arlanda. Och det fullsatta plan som väntar på oss är det plan vi skulle ha åkt med till östersund om vi kommit med det första planet från Göteborg då mitt på dagen. Kvinnan på luftfartsverket hade glömt att avboka det när hon bokade om oss.
Med en puls på 180 och hjärtat fortfarande i halsgropen går vi genom avgångshallen. Vi är i god tid till gaten.
När vi stigit ombord på planet till Arlanda sover Milo som en stock fortfarande. Leon är däremot i upplöningstillstånd och skriker så han hade kunnat väcka döda. Då talar kaptenen om att det tyvärr blivit ett tekniskt fel på planet och att vi blir 45 minuter försenade. OM vi kan starta vill säga.
I 45 minuter skriker Leon. Samma sekund som vi lättar somnar han, helt utmattad i mina armar och sover sen tack och lov hela vägen till stockholm.
Väl framme på arlanda håller vi på att svimma av hunger. Stöter av en slump på Håkan som får hälsa på sitt ban barns barn för första gången. Före farmor- som han menar kommer bli sur över detta!
Tar några nöd pizza slices på pizza hut och letar sedan rätt på gaten. Även nu i Mkt god tid.
Väntar dock tills de flesta stigit på planet innan vi ställer oss i kön. Allt för att Leon ska slippa sitta still så länge.
När det är vår tur säger kvinnan bakom data skärmen:
-Tyvärr, men jag kan inte hitta era namn nånstans….Ni är inte bokade på det här flyget.
Eh, jo det är vi. Det måste vi vara, annars dör jag tänker jag för mig själv. Berättar vad som hänt under dagen.
Nej, ni är faktiskt inte det och det här planet är fullt.
Vi utbrister att vår packning är ju med. Hon ber då att få se bagage lapparna. Mycket riktigt. Packningen är med. Göteborg har checkat bagaget hela vägen, men glömt att boka oss.
Känner att jag vill lägga mig ner och sova. Vakna när vi är hemma. Pallar snart inte mera.
fem minuter till avgång och sista utropet. Kvinnan i gaten är en ängel. Gör nånting hon inte får och lyckas få in oss på planet i alla fall.
Sist av alla tränger vi oss fram genom gången. Alla stirrar. Jag visste inte att jag kunde blir röd i aniktet i pinsamma situationer. Det vet jag nu. Vi är 20 minuter försenade.
Äntligen landar vi på Frösö flygplats. Jag är helt slut. Mår illa. Benen är som spaghetti. Behöver äta och dricka. Längtar efter att tvätta ansiktet i iskallt vatten. Mamma och pappa väntar i ankomsthallen. Känns som det var i ett annat liv som vi var på den här flygplatsen sist. Satt i avgångshallen med en klump i halsen och tårarna rinnande längs kinderna.
Nu är vi hemma. Som en hel liten familj.
Johan och Leon åker med mina föräldrar. Jag går mot taxin som ska ta mig och Milo till sjukhuset.
-Oj säger taxi chaufören. Är han så liten. Jag börjar direkt förklara att han är född förtidigt osv.
-Nej, alltså. jag har bara två stora bilstolar med.
Plötsligt kan jag inte låta bli att skratta.Känner bara att det här är inte sant. Det är verkligen helt otroligt. Säger bara, ja varför skulle du inte ha det? Det är ju inte meningen att vi ska komma hem.
Han ringer sin chef. Dom har ingen bebis stol. han vänder sig till mig och säger att antingen så får du åka med utan stol, eller så kan jag inte göra nåt för dig.
Tillslut löser sig även detta problemet och vi börjar rulla mot östersunds lasarett.
utdrag ur dagboken dag 25:
hemma! sitter i VÅR soffa, har badat i VÅRT badkar och VÅRA barn ligger i sina egna spjälsängar och sover.
Jag har varit på prematuren och vänt. fick ett rum, en pump, en vågoch all information. 5 minuter senare kom sköterskan tillbaka och sa att jag fick åka hem emd milo eftersom hon tyckte så synd om oss att vi skulle måsta ligga där då vi ju tagit hand om honom själva på heltid i 5 dygn nu.
Vi ska tillbaka imorgon klockan nio för undersökningar och träffa läkaren. Då ska dom bestämma om vi blir inlagda eller får fortsätta vara hemmapå ”permis” och bara komma dit för kontroller.
Ber en bön att vi ska få vara hemma.
Idag har hela dagen + transporten varit kaos. Har varken ork, tid, lust eller kraft att skriva ner det nu.
Kommer en dag när vi är hemma på heltid och jag har samlat alla tankar.
Detta har varit de jobbigaste dygnen i mitt liv. I våra liv. Förstår faktiskt inte att vi mår så pass bra som vi gör. Fast vi befinner oss ju fortfarande i ett vaccum, en shock och en förträngningsfas.
Är ärligt talat skiträdd för den dagen alla känslor och tankar törs komma fram, än så trycker vi undan allt.
Men kärleken till Milo och glädjen och lyckan är ändå så otroligt stor, och den övervinner allt annat med hästlängder.
Vi har fått hem vårt barn. Och han lever.
Vi gråter av lättnad.
utdrag ur dagboken dag 26:
kom in klockan nio imorse…då gjorde dom ingenting. satt i ett rum och väntade i sex timmar på ett ultraljud klockan tre. sen satt jag i tre timmar till på samma rum och väntade på resultatet. bad en liten bön att dom skulle skicka hem oss, fick panik vid tanken att måsta stanna på det rummet…..
Jodå, vätskan i hjärtssäcken hade minskat, och efter konsultation med kardiologerna i göteborg så kom dom fram till att vi har permision till på måndag klockan elva, då ska vi in för kontroll, och är allt bra, eller lika stabilt som nu så blir vi utskrivna då! hemma för gott med andra ord….så nu är det bara ett liiiitet steg kvar. Men vi tar inte ut nånting i förskott då vi vant oss vid att allt kastas omkull titt som tätt.
Men vi njuuuter av att vara hemma. Frånsett en snabbsväng imorgon med att hämta ut vagnen (har längtat i 7 månader efter det=)och köpa en vintermössa till Milo(behövs ju här i iskalla norrland!) så kommer vi knappast lämna soffan den här helgen…om vi inte svarar så är det för att vi dragit ur jacket och ligger och gosas alla fyra under en filt.
Har så mycket att ta igen nu. Fyra veckors mys som vi bara LÄNGTAT efter=) Känns som om hjärnan slutat fungera. Vi mår illa nästan varje dag och jag har konstant hjärtklappning och yrsel. Känner att tröttheten också håller på att komma ikapp en. Är rädd för den dagen när alla känslor ska släppas fram. Gissar att det inte går att mota bort i all evighet.
Är dock imponerad av kroppens funktioner. Att man kan behålla ett någorlunda rationellt tänkande trots att man mår så in i h-vete dåligt vissa stunder.
Igår sa kuratorn till mig i telefonen på flygplatsen att hon var imponerad av hur lugn och organiserad jag lät trots att vi befann oss i världens kaos(ska återkomma om den dagen). Hon sa att hon tyckte att jag borde ha brutit ihop vid det här laget.Höll på att börja grina och ville bara skrika åt henne att vad har jag för val?
Ska vi bara lämna allt och gå? va?
Blir så irriterad. Vadå stark? vadå lugn? En lugn yta och en sansad röst kan mycket väl ha ett fullständigt nedbrutet inre. Men i vissa lägen finns inte möjlighet att sätta sig ner och gråta eller skrika. Då fortsätter man att fungera, göra det som ska göras och sen tar man tag i resten efteråt. Hur ska man kunna vara en bra mamma i en situation där ens barn behöver en som mest om man bryter ihop och lägger sig och grinar och ger upp mitt på en flygplats?
Några dagar senare:
Idag var vi på återbesök på barnavd. Vägning, ultraljud och röntgen stod på schemat.
Milo hade gått upp 75(!!!)gram sen igår. 100 gram sedan i måndags.
Nu väger han 2400. Börjar bli stor;)
47 cm lång.
Vätskan i hjärtsäcken har minskat. Däremot så misstänker dom att dte ligger lite vätska i lungan också. Därför ville läkaren att vi skulle göra en röntgen, även röntga diafragman och se om dne börjat röra på sig igen.
Det fanns ingen tid till oss på röntgen men de skulle ”klämma in oss” mellan några andra patienter.
Behöver jag säga att vi fick vänta hela eftermiddagen?
Känns som jag inte gör något annat än att klaga i den här bloggen……haha.
Det posstivia är att vi inte behöver komam tillbaka förräns om 3 veckor. Nu nöjer dom sig med att vi gör vanliga besök på bvc för längd och vikt. Känns så himla bra!
Är fortfarande otroligt glad att vi skaffade sjalen. Speciellt nu när vår vagn är totalt 2 månader försenad(morr)…
den har dock en bieffekt: Milo vill numera BARA ligga i sjalen på kvällarna…..Men det går ju att ha den på även när man sitter i soffan;)
Tänkte reda ut en del frågetecken om hur man sätter den på sig osv…
Den består av 4,6 meter elastiskt tyg om man virar runt kroppen…korsar bak på ryggen och på höfterna och sen knyter ihop. Sen när man satt den på sig sålägger man ner bebisen. Just den här sjalen är anpassad till prematurfödda bebisar och upp till ca 9 kg, eller 8-9månader ungefär….
japp. så var vi här igen.
det som ”bara” var en rutinundersökning av hjärtat visade sig leda till att vi blev akut inlagda igår på dan. milos vätska i hjärtsäcken hade ökat igen.Det somläkarna i göteborg svor inte kunde ske skedde.
Vi fick inte ens åka hem med honom och packa. Min mamma kom och passade honom några timmar och vi for hem och upprepade samma sak som vi gjort två månader tidigare.
Packade kläder för en tid framöver och förberedde lägenheten på att vara utan oss ett tag.
Sen åkte vi tillbaka till sjukhuset där milo låg, fullt övervakad med ekg och massa elektroder.
Läkaren sa att det är jättefarligt när dte blir så mycket vätska som det var nu. Hjärtat kan närsomhelst sluta slå.
Det var därför vi inte ens fick ta med honom hem och packa. det kan vara en slump att det inte skett hittils.
Imorse åkte Milo akuttransport i transportkuvösen hit ner. jag och johan och leon kom efter, först flyg, sedan tåg från sthlm-göteborg.
Nu sitter jag på Johans och leons rum på ronald.
Vi väntar på att Milo ska få komma tillbaka från uppvakningen och flytta nertill ett eget rum med mig på avdelningen.
Han var redan opererad när vi kom.
De har öppnat upp en bit av det tidigare snittet och sugit ut all vätska(30 ml). sedan har de satt in ett drän. Det kommer få sitta några dagar, och sen måste de kolla några dagar till så att det inte samlar på sig ny vätska.Sen får vi förhoppningsvis komma hem igen.
Känns sjukt att vara här. som att vi aldrig åkt härifrån nästan. samma personal, samma rum, enda skillnaden är löven som sprätter på träden, de gröna gräsmattorna och påskliljorna som blommar.
Och att vår son är i betydligt bättre skick än sist.
Längtar hem till familjen och alla vänner. Till att vara på lekplatsen med sophie vilde och nåmi, till att träffa carmen och jonathan och benjamin, och det känns tråkigt att inte kunna umgås med alla andra vänner som skulle komma hem i påsk.
Men jag är samtidigt så tacksam att de hittade det här innan det blev försent.
Sköterskorna är iallafall glada att ha Leon tillbaka. Och det är minst sagt ömsesidigt från hans sida!
Tycker det är tråkigt att det ibland kan kännas som att folk inte förstår hur det känns. När vi blir upprörda och ledsna över att åka hit så handlar det naturligtvis inte om ”oss”. Om vi säger att det är jobbigt att vara här så är det inte jobbigt för vår skull vi menar utan för att man inte blir skickad till sveriges främsta hjärtspecialister utan anledning.
Kommentarer som att, men ni gör ju det för milos skull är SÅ HIMLA ONÖDIGA.
Jag skulle kunna hugga av båda mina ben och offra mitt liv för Milos skull. Det är liksom inte det som det handlar om.
Att vi mår dåligt här nere beror inte på att vi inte är hemma. Att vi inte har alla saker här som vi är vana vid. Det handlar inte om att inte kunna göra vad man vill när man vill. Det handlar om att vi är här för att det är jäkligt allvarligt. Och vi vet att vi mår dåligt här nere för att vi är så jävla skiträdda för att förlora vårat barn så vi knappt kan äta,sova, eller fungera som folk.
Att vi klagar över att behöva stanna längre än väntat handlar inte om vår egen fåfänga att vilja komma hem, det handlar om att vistelsen blivit förlängd av en anledning, och den anledningen gör att tillvaron här nere blir dubbelt så jobbig, pga av all oro och ovisshet.
Kommentarer som-det är väl skönt att få vara nån dag extra för säkerhets skull, är också väldigt onödiga.
Vi har ingen kontroll över vårt liv när vi är här. Andra människor bestämmer vart vi ska äta och sova och när. Och de avgör helt och hållet allt som har med Milo att göra. Vi har kastats in i en värld där vi inte styr över nånting. Vi tvingas lita på de som är experter. Vi litar på att vi är här för att det behövs. Men därför litar vi också på att den dagen de skickar oss härifrån så är milo tíllräckligt frisk för att klara av det. De har redan tagit till massa dagar för ” försäkerhets skull”
därför är vi glada när vi får permission, när vi får ha vårt barn hos oss, där VI bor. För det är ju det vi strävar efter. Att han ska slippa avdelningen för några av landets sjukaste barn. Att få ta med honom hem är en seger. Det betyder att vår son är frisk. Och det är det vi längtar efter med att få komma hem. Beviset för att milo är tillräckligt stark för att få leva ett normalt familjeliv.
Kände bara ett starkt behov av att förklara och förtydliga dem här sakerna. Vill inte att nån ska missförstå om vi är uppgivna och klagar. Tror inte att nån är så tacksam som vi för den vård vårt barn får av alla proffs som finns här nere. Men vi vill gärna att folk ska förstå vad det handlar om när vi klagar. För om vi aldrig klagade så skulle vi vara väldigt omänskliga. Om den här sjuka tillvaron på detta hemska ställe gick obemärkt förbi så vore det ganska konstigt. Och om vi inte strävade efter att få vårt barn ”härifrån” så skulle det inte heller vara särskilt normalt.
Nu är vi hemma igen!
Det blev ”bara” en vecka i göteborg denna gång och det är vi tackamma för.
Efter två dagar (på påskafton) drog de Milos drän. Sen fick vi stanna några dagar extra för dagliga ultraljud på hjärtat för att se så det inte kom tillbaka alltför mkt vätska.
På måndag ska vi på återbesök hos hjärtläkaren här på sjukhuset. Då håller vi tummarna för att vätskan är borta. Läkarna i göteborg har berättat för oss om alla tecken som vi måste vara uppmärksamma på hos milo ifall att det skulle hända igen före måndag och att han skulle börja må dåligt. Det finns nämligen ingen här i stan som vill ta på sig ansvaret för att kolla honom med ultraljud, och hjärtläkaren kommer inte tillbaks förrän just på måndag.
Så OM det skulle bli något så blir det ilfart till göteborg igen.
Usch, imorgon gäller det. Då ska Milo på återbesök och ekg..de ska kolla vätskan i hjärtsäcken så att den inte ökat i mängd och blivit mer än vad som anses som ”normalt”.
Vill inte ens tänka på vad som händer om det blivit mer, IGEN.
Milo 2 månader och 4 dagar:
Idag var vi på återbesök….det gick väl sådär.
Vi är ju inte på väg till göteborg iallafall;)
Det fanns vätska i hjärtsäcken. Líte små pölar här och där. Inga mängder, men ändå lite för mycket för att läkaren skulle kunna säga att det är lugnt.
Hon har bett läkarna i Göteborg att skicka upp en cd skiva med film från den förra undersökningen, så att hon kan jämföra.
Vi ska tillbaka på fredag, det är väl egentligen först då som vi vet om det är på väg att bli mer eller mindre.
Så är läget just nu.
Milo växer iallafall som han ska. Väger nu 3250 gram och var 50,5 cm lång.
Milo 2,5 månader:
Idag är vi såååå glada! Milo har aldrig haft så lite vätska i hjärtsäcken som idag! Så nu behöver vi bara ge honom impugan(vätskedrivande) varannan dag, och får sluta med kajosen helt och hållet!
Återbesök om en vecka igen, och då hoppas vi att det fortfarande ser så här pass bra ut så att vi kan sluta med ”kissmedicinen” helt och hållet….
Estelle ska på konferens med läkarna i göteborg och då ska hon bla höra vad vi ska göra åt milos diafragma (muskel som hjälper lungorna att andas) den har ju varit förlamad på vänstra sidan sen efter operationen. Först trodde de att det bara var svullet efter operationen och att svullnaden tryckte på nån nerv, men att det skulle komma igång av sig själv. Nu har det ju gått 2 månader och den har fortfarande inte börjat jobba, så nu är de rädda att de kanske råkat skära av en nerv under operationen….
Det de ska ta ställning till är hur länge vi kan vänta och se om den kommer igång av sig själv, innan man börjar fundera över en eventuell åtgärd.
Man kan leva helt helt liv, och ett bra liv också, med att bara ena sidan fungerar, men man får ju lite sämre lungkapacitet…kanske inte kan idrotta på hög nivå osv…så eventuellt så kanske man ska ”stimulera” igång den genom att operera in pacemakertrådar tillfälligt och ge som elektriska impulser så att den kommer igång….frågade henne idag om det rör sig om veckor eller månader på sjukhus isåfall, men det var bara veckor isåfall…skönt.
Men vi tar dagen som den kommer och oroar oss inte för detta då den lika gärna kan komma igång av sig självt imorgon….
nackdelen med OM de måste stimulera igång den är att de typ aldrig har gjort det i sverige förr. Bara ett fåtal ggr, det är med andra ord inget som görs på rutin här…antingen får de försöka ändå, annars vette tusan vart man får åka. Men det är så duktiga så de fixar nog fram nånting!
var mkt givande!
Särskillt kul att få träffa Lowas föräldrar….
Tänk att det finns så många underbara människor som gör så mycket för andra! Är det för att de varit med om så mycket att de blir mer ödmjuka och tacksamma?
Tänk att det finns så mycket som man bara nån månad tidigare inte visste om.
Ibland känns det som att om jag var hundra procent förälder när leon fötts, och man normalt är 200% förälder när man får ett till barn, så är man 300% förälder om man får ett sjukt barn. Plötsligt är det så mkt mer att tänka på. Att ta ansvar för. Så mycket andra typer av känslor att hantera som man inte räknat med. Så mycket reaktioner att ta hänsyn till, både ens egna, men även i sin omgivning.
Hur mår vi egentligen? Tror inte jag törs stanna upp och känna efter. Trodde ett tag att allt skulle ”komma ifatt” när vi kom hem, men det kom aldrig….nu inser jag att jag lagt locket på av rädlsa att allt ska upprepas igen, att vi ska behöva åka ner en gång till. Känner att allt eftersom vi kan andas ut så kommer också alla känslor ikapp. Det som man så länge trängt undan, nu finns det plötsligt utrymme för de, nu när den värsta oron har lagt sig. Önskar bara att alla dessa tankar som kommer ifatt en hade varit valfria, för jag hade mer än gärna sluppit känt dem.
Kommer allting nånsin bli som vanligt? Kommer vi någonsin kunna tänka på Milos första levnadsdygn utan ångest? Hur hanterar man att man varit en hårsmån från att förlora det käraste man har? Vad hade vi gjort om planet aldrig kunnat lyfta?
och framförallt, kommer jag någonsin kunna acceptera det faktum att jag varit så naiv att jag aldrig trott att nånting sånt här skulle kunna drabba oss?
Eller sluta känna ilska mot andra som är lika naiva som vi var innan?
Jag har iallafall lovat mig själv en sak. Jag kommer ALDRIG att vara gravid och föda barn i östersund igen. För hur kan man någonsin förlåta sig själv att ens barn dog för att man bodde så långt bort att det inte överlevde tiden som en eventuell sjukhustransport tog. nånting som aldrig hänt om man bott i en annan stad.
kan verka stört att tänka så. Men så blev jag väl störd av att höra överläkaren på Iva säga att milo antagligen inte skulle klara transporten. Få en näsduk i sin hand och frågan, vill ni att vi ska ringa nån som får komma hit och hinna titta på honom…?
Kommer vi någonsin att sluta gråta när vi kollar på bilderna från dessa timmar?
Eller ett svar på dessa frågor.
Milo 3 mån:
Nu är Milo helt medicinfri och hans hjärta är helt normalt.
Ingen vätska finns kvar och vi kan pusta ut.
Återbesök om 3 veckor.
Läkaren lyssnade lite på hans lungor eftersom han är förkyld och hon bestämde att han skulle inhalera lite ”astma medicin” för att hjälpa till att andas lite lättare…så nu har han fått en dos luftrörsvidgande…(precis som mamma tar)
men det är inget vi måste fortsätta med utan han fick det bara en gång nu…tydligen väldigt vanligt att små bebisar kan få förkylningsastma nån gång.
Han hade bara ökat 60 gram den här veckan, lillkillen väger numera 3390gram.
Men vi är nöjda ändå eftersom vi var säkra på att han hade gått ner massor nu när han varit sjuk och inte orkat äta så mkt….
Milos fragma började som genom ett mirakel att fungera igen. Vi trodde knappt att det kunde vara sant. Idag är Milo helt anatomiskt återställd. Det enda som skvallrar om vad han varit med om är ärret på bröstkorgen. i övrigt är han precis lika vild och full av liv som vilket barn som helst. Det är nästan exakt 3 år sedan allt det ni kunnat läsa ovan inträffade. Trots åren som gått så tänker vi på detta ofta. Vi har så smått börjat berätta för Milo om hur doktorn fick laga hans hjärta, och vi kan själva prata om vad som hänt utan att bryta ihop fullständigt. Milo har ett ärr på sin bröstkorg. Jag har ett ärr i min själ. Men större ändå är ödmjukheten och glädjen till livet, för att inte tala om tacksamheten.
/E
Publicerad i Familjeliv, Resor, Uncategorized, gamla tider, graviditet | 23 kommentarer
Taggar: barn, Erica, Familjeliv, gamla tider, graviditet, Milo, Resor, tankar
Graviditeten med Milo del 2 (v.21-34)
Skrivet av Ericas liv den 17/1/10 - 21:58
Efter vecka 20 lugnade magens tillväxt ner sig avsevärt. Jag hade redan vid den här tidpunkten extremt mycket sammandragningar/förvärkar. Det stressade mig en del, så att även denna bebis högst troligt skulle kunna tidigare var det väl egentligen inte någon som tvivlade på. Jag försökte ta det så lugnt det gick på dagarna med Leon så att jag inte skulle trigga igång något i onödan.
kvällsbild v.21
v.22-23
v.23- naveln buktar ut..
v.23 framifrån
v.25
Även denna graviditeten hade jag EXTREMT mycket sammandragningar. Jag fick gå till läkaren regelbundet för vaginalt ultraljud, mätning av livmodertappen, osv osv. Om jag inte varit mammaledig så hade jag troligtvis varit helt sängliggande på sjukhus. Men Leon var ju fortfarande väldigt liten så våra dagar var ju väldigt lugna…
v.26
v.27
v.27
Magen på julafton v.28- 6 veckor ca innan Milo föddes…
julafton v.28
I den här vevan köpte vi en större lägenhet och började planera för en flytt i början av det nya året. Vinsten från den förra lägenheten vi sålde kom väl till pass nu när vi skulle bli 4 st och behövde bo större…
Nyårsafton v.29
I v.32 + var vi in en kväll på bb och då var det riktigt akut. Det stannade dock av och läkaren ”lugnade” mig med att även OM det skulle gå superfort och jag inte skulle hinna in till bb så skulle det vara helt okej fr v.32 att föda hemma och sedan åka in. Ehh, jag tänker INTE föda hemma var min reaktion.
-Det är nog bäst att ni räknar med att det KAN hända sa läkaren. Att du förbereder din sambo på det. (med tanke på hus snabbt det gick med Leon osv)
-Eh, nej, det ska inte hända stod jag fast vid…..
Han talade också om för mig att från och med v.34 så kan jag räkna med att föda, då vill man inte längre kämpa för att stanna upp något utan då är det okej om barnet kommer.
Inte en chans minns jag att jag tänkte. Dit är det ju bara 3 veckor!!!
v.32
Här har vi precis flyttat till den lägenhet där vi bor kvar än idag. Vi startade med att rolla i princip allt kritvitt innan vi flyttade in…det var många läskiga färger här innan det kan jag säga…;=)
v.32
Veckorna gick. I vecka 31 när vi var in på bb och det var akut så noterade jag att magen sjönk kraftigt. Detta hände under graviditeten med Leon ca 3 veckor innan han kom. Magen fortsatte att sjunka och slemproppen gick i omgångar….Liksom under graviditeten med Leon hade jag värkar flera nätter i veckan. Jag började förstå att det nog inte var så länge kvar även om jag verkligen ville, och intalade mig att jag skulle gå minst 36 veckor och helst tiden ut.
v.33- en vecka innan förlossningen
Det var som att vi instinktivt förstod vad som väntade. Vi var mitt i en flytt. Vi hade en ”bebis” hemma, vi hade slutstäd i vår förra lägenhet samtidigt som vi för fullt målade och fixade i vår nya……Vi skyndade verkligen på allt vi kunde. det var som att vi undemedvetet visste att det bara var dgaar kvar…
v.34- en av de sista magbilderna….
Jag var i v.34. Jag hade gått upp 8 kg och hade en ”lagom” mage, fortfarande helt utan bristningar. Jag visste att det var kampen mot klockan. Jag visste att det inte var länge kvar, men jag visste också att vi var tvugna att hinna flytta klart…
v.34 påväg till bb
Men plötsligt startade värkarna. Till en början tänkte jag ju självklart att de skulle upphöra. Som de brukade göra. Timmarna gick och de blev värre och värre. Det var en söndag.
Båda våra föräldrapar var i fjällen. Jag minns att jag ringde till mamma och pappa och bad de skynda sig hem för att vi kanske behövde barnvakt…I det här läget förstod jag själv att det med största sannorlikhet var på gång, men jag ville inte stressa upp våra nära och kära så jag ”spelade” cool…;=)
Mamma kom dock inom ett par timmar, vi snabbpackade bb-väskan, pussade Leon hejdå (för första gången, mkt jobbigt var det att lämna honom inför natten) och åkte in mot bb.
J
v.34- magen syntes inte bakifrån, typisk pojkmage=)
precis innan vi åker in, första kvällen/natten som vi lämnar bort Leon. Kändes jobbigt….=(
Leon var lite drygt 14 månader då han blev storebror…
När vi kommer in till förlossningen möts vi av en MKT otrevlig sköterska. För att göra en lång historia kort så trodde hon minsann INTE att jag var i förlossning( hon fnös när hon hörde att jag var omföderska och tyckte minsann att jag såg alldeles ”för liten” ut för det), jag fick inte röra mig OM något skulle kunna trissas igång och hon VÄGRADE att undersöka mig. Efter en stund kom överläkaren in och meddelade glatt att vi var i förlossning. Jag bad att få byta barnmorska och det var helt okej. Vi fick sedan samma kvinna som förlöste Leon. Om det hade gått att stoppa upp något så hade jag varit den första att vilja göra det, men det visade sig att jag var öppen 4-5 cm och det anade jag redan med tanke på värkarna. Ett besök på prematuren och sedan var vi igång…
Förlossningen gick precis som med Leon otroligt snabbt och väldigt bra. Enda skillnaden mot förlossningen med Leon var att jag denna gång testade på lustgasen OH MY GOD säger jag bara. Jag har nog aldrig haft så roligt i hela mit liv, hehe. Sjukt lyckat med andra ord. Jag skrattade ända tills krystvärkarna startade. Typ 2 värkar tog det, sedan var han ute.
Vad som hände sedan får ni läsa i ett annat väldigt långt inlägg. Det gick inte riktigt som vi trodde. Och när dessa bilder togs var vi fortfarande lyckligt ovetande om det kommande dygnet…
/E
Publicerad i Familjeliv, Uncategorized, gamla tider, graviditet, tankar | 8 kommentarer
Taggar: barn, Erica, Familjeliv, gamla tider, graviditet, Milo
Gravid med Milo del 1
Skrivet av Ericas liv den 15/1/10 - 21:54
Leon var bara 4 veckor när jag fick tillbaka mensen trots att jag helammade. Hur galet det än må låta så kände vi väldigt snabbt att vi ville få ett syskon rätt tätt. Detta var verkligen inget vi planerat under graviditeten med Leon, utan då var ”planen” att vi skulle vänta 4-5 år (jag ville plugga emellan) och sen skulle vi skaffa två till rätt tätt efter det. Men oj oj vad man inte kan planera sina känslor, hehe…Att få barn var lätt det bästa någonsin som hänt oss och vi upplevde det som en dans på rosor- faktiskt. Så vi omvärderade helt enkelt och tänkte att vi kan lika gärna ha två tätt nu och en om 4-5 år istället….;=) Dessutom kände vi att vi ville att L skulle få ha ett syskon då och inte 5 år senare…
Så när L var ett par månader började vi försöka, det tog ett par månader bara sen var det positiva graviditetestestet ett faktum=)
Magen växte väldigt snabbt till en början. Så snabbt att jag låg minst 4-5 vekor ”före” den veckan jag egentligen var i. Dessutom kände jag de första fosterrörelserna redan i v.14. Barnmorskan sa att det kunde bero på tre olika saker. Det ena alternativet var att det var så tätt mellan barnen, att livmodern liksom tokväxer till en början och sedan lugnar ner sig. Det andra var att det kunde vara tvillingar. Och det tredje att jag kunde vara längre gången än vi först trott (detta kunde också förklara att jag kände rörelser så tidigt). Pga av detta fick vi göra ett extra ultraljud i v.16. Det visade sig att det var en bebis i magen, att vi var i den veckan vi trodde, och att magen antagligen växte snabbt för att det var så tätt mellan graviditeterna. Rörelserna var lättare att känna tidigt eftersom jag denna gång hade moderkakan i bakvägg och inte i framvägg som med Leon. Jag mådde otroligt bra under den här graviditetens första 20 veckor. Inget illamående, ingenting. Jag bara njöt! Jag var ju hemma hela tiden eftersom jag var mammaledig med Leon.
Så här såg Milo ut i v.16
Min mage i v.16 ,med andra barnet var som v.21-22 med första….dock lugnade tillväxten ner sig i v.20 ungefär och jag följde sedan samma kurva hos barnmorskan som med Leon, dvs nåt streck under mitten….
v.19
Vi hade vanligt ultraljud i v.19. Allt såg normalt ut och vi fick veta att vi väntade en pojke=)
v.20
v.20
v.20- halloween!
I vecka 20 hade vi en liten halloweenfest hemma med ett par vänner. Magen började likna en gravidmage vid den här tiden….=)
Publicerad i Familjeliv, Uncategorized, gamla tider, graviditet | 8 kommentarer
Taggar: barn, Erica, Familjeliv, gamla tider, graviditet, Milo
Graviditeten med Leon del 2 (v.21-36)
Skrivet av Ericas liv den 10/1/10 - 16:45
Jag började ganska tidigt i graviditeten få såkallade sammandragningar. Sammandragningar är helt normalt och betyder bara att livmodern tränar sig till förlossningen. Det var vad min barnmorska sa och vad jag kunde läsa mig till på internet osv.
Efter Parisresan kände vi att vi ville hinna med en slapparsemester innan vi skulle få barn. Därför bokade vi en sista minuten till samma ort i Turkiet (marmaris) där vi var året innan. Vi flög i från samma stad som vi bor i och det var mycket smidigt. Vi hade en toppenvecka helt enkelt. När vi for var jag i v.25.
Jag och kulan på flygplatsen innan vi åkte…
Det var VARMT att vara gravid och vara i turkiet, så att bada nästan hela dagarna var en nödvändighet=)
Magen blev större och större…
Och det blev även andra kroppsdelar, hrm….;=)
Mmm massa glass åt vi!
Och tog massa bilder på magen såklart!
Och sen sov jag ju en hel del också….
Och Leon sparkade massor!
Sista lunchen innan vi åkte hem.
Vi hann inte mer än hem innan mina ”ofarliga” sammandragningar blev fler, starkare, tätare och tillslut insåg både vi och läkarna i v.26+ nånting att jag troligtvis var väldigt nära förlossning och att sammandragningarna inte varit så ofarliga ändå. Panik, massa bricanyl, kortison och såklart sängläge på sjukhuset. Jag hade börjat ”öppna” mig och det var INTE bra. Efter maxdos av stoppande medicin hela kvällen och halva natten kom en läkare in i rummet och förklarade att nu skulle de inte kämpa emot naturen längre. Värkarna kom med ca 2-3 minuters mellanrum och hade så gjort många timmar. De satte ut alla mediciner och förberedde mig på förlossning och sedan flyg till Umeå och avdelning för extremt prematura barn. Jag minns hur jag grät. Det var fruktansvärt.
Inom en timma efter att läkarna ”gett upp” börjar värkarna avta. Morgonen efter hade de upphört helt. Ingen förstod hur det var möjligt?
Jag blev iallafall utskriven och fick med mig medicin hem att ta OM dessa värkar skulle komma tillbaka. Jag såklart sjukskriven och ordinerad sängläge.
Magen v.31
v.35 ca…
v.36
En av de sista magbilderna, 4 dagar innan Leon kom. Jag gick upp 8 kg totalt under graviditeten och de var borta när vi lämnade bb efter 48 timmar…På frågan om jag behövt träna bort magen efter graviditeterna, nej det har jag inte behövt.
Så följde 10 veckor hemma i sängen. Mina ”värkar” kom ca 3 nätter i veckan. Jag kunde klocka dem till 2-3 minuter emellan värkarna nästan varje gång. Men vid 04-05 upphörde dem. Jag fick gå på kontroller och det visade sig att det för varje natt med värkar hände saker. Det var med andra ord inte värkningslösa värkar. Vi hoppades bara att det skulle hinna gå några veckor till…
Så hade jag det. Jag vet inte hur många förlossningar jag gått igenom om man ska räkna varje värk och sammandragning som jag haft? Men i v.36 stod inte kroppen emot längre. Värkarna startade som vanligt vid midnatt när jag skulle sova. Det var en tisdag kväll. Vid 04 väckte jag Johan och sa att det börjar bli värre nu. Vid fem ringde vi in. När vi kommer in undersöker de mig och jag är då öppen 3 cm. De sätter oss i dagrummet för att avvakta. Både de och jag hoppas att det kan stanna av. Vid 07 byts personalen ut och jag tycker att jag börjar få ondare. Efter ett tag kommer den nya personalen och hälsar på oss. Jag börjar få så pass ont att jag inte kan sitta stilla och känner att om vi ska få åka hem snart måste de skicka med mig lite smärtlindring. När jag ber om detta så säger de att de bara ska rutinundersöka mig först. Jag är då öppen 8 cm. OJ det trodde varken de eller jag. Snabbt ner i ett bad för all annan smärtlindring är det försent för. Lika snabbt lyfter de upp mig ur badet för jag får krystvärkar nästan direkt. Inom ett par minuter är Leon ute. 09:19 onsdagen den 30 November 2005. En iskall dag med blå himmel och strålande sol. Adventsljusstakarna lös i fönstren. Vi kunde inte vara lyckligare!
/E
Publicerad i Familjeliv, Uncategorized, gamla tider, graviditet | 13 kommentarer
Taggar: barnen, Erica, Familjeliv, gamla tider, graviditet
Gravid med Leon del 1 ( v.4-20)
Skrivet av Ericas liv den 09/1/10 - 22:45
Jag och Johan började ”planera” för att skaffa barn under hösten 2004. Jag slutade med mina p-piller, och sedan visade det sig att det tog ett par månader innan kroppen ”kom igång” igen så att säga. Jag kontaktade försäkringskassan och kollade upp regler för föräldrapenning (jag hade ett välavlönat jobb då som jag hunnit varit på ett tag).Vi förlovade oss i december 2004, och på andra riktiga försöket blev lilla L till. Om ni är nyfikna på var så kan jag säga att han är en riktig liten fjällbebis. Jag och Johan befann oss nämligen på blåhammarens fjällstation och jag minns att jag hade SÅÅÅ ont i höger äggstock hela skidturen upp dit, så vi gjorde helt enkelt barn förfullt sen resten av den påsken;=)
Det possitiva graviditetestestet kom den 12 April. Jag hade jobbat och Johan insisterade på att vi skulle testa den kvällen. Det var ännu ett par dagar kvar till beräknad mens men vi köpte ett test och jag gjorde det medan han stod och diskade. Jag var HELT oförberedd på att det skulle ha lyckats. Jag hann ju ta en hel del negativa tester under de månaderna efter p-piller stoppet som mensen ej dök up…
Men lyckan och glädjen var jättestor . Jag minns det som igår när jag gick ut i köket, höll fram testet, jag sa ingenting bara log, sen log vi båda två och kramades lääääänge. Den kvällen gick vi som på moln. Det var helt underbart! Den vackraste lilla hemlis som två människor kan dela.
Jag berättade för min mamma i bastun på relaxavdelningen på badhuset (det kanske var i v.6-7 nånting? Jag minns att jag sa att jag ska berätta nåt kul.
-Ska ni gifta er? var det första hon sa…
Nej inte det.
Men du ska bli mormor! Hon blev jätteglad! Jag var bara 19 år (skulle fylla 20) men ändå sa hon att både hon och pappa förstått att vi nog skulle skaffa barn rätt tidigt.
Johans föräldrar fick veta i samma veva och även de blev glada, men Johans pappas chockade ansiktsuttryck kommer jag nog aldrig glömma, önskar vi hade det på film;=)
Leon beräknades komma 22 December 2005. Men så blev det ju inte riktigt…..
Lilla lilla magen v. 11
Jag mådde lite illa första veckorna när jag var gravid med Leon. Minns att jag spydde ett par ggr på toaletten på jobbet. Jag åt postafen en period och hade illamående band på handlederna. Efter v.12 släppte det tack och lov!
Smaker jag hade som svårast för var fetaost och soltorkade tomater (som jag vanligtvis älskar). Och det jag längtade mest hela graviditeten efter var sura juicer….
Magen i v.19.
I v.19 var vi på ultraljud och vi valde att ta reda på könet. Vi såg en tydlig snopp så det var ingen tvekan om att vi väntade en liten prins, hihi. Vi skulle veckan efter åka till paris på semester en vecka och vi ville veta vilken typ av kläder vi skulle shoppa;=)
Här är jag i hotellets koridor i Paris. Jag var i v.19 när vi kom och v.20 när vi for hem. Under denna vecka började magen synas mer och mer. Sparkar hade jag känt sedan v.17 ungefär men Johan kände den första sparken utanpå magen i flyget påväg till Paris!
Vi hade en jättebra semester och kom hem med massvis av helt bedårande bebissaker. Vill ni bebisshoppa, far till paris, hihi…
forts följer…
/E
Publicerad i Familjeliv, Uncategorized, gamla tider | 12 kommentarer
Taggar: barnkläder, Erica, Familjeliv, gamla tider, graviditet, Johan, Leon, Resor, tankar
